Höstdepressionen. Den som alltid verkar komma tillsammans med regnet och de tunga molnen och den iskalla vinden som går rakt igenom kroppen. Precis som lyckan, som kommer med sommaren. Flyr bort från hemma för att det inte riktigt känns som hemma. Vill vara överallt men inte där. Mornarna är grå och eftermiddagarna fyllda med krav och måsten. Och det märks så tydligt, från att ha suttit i skolbänken med lyckan brevid mig, till att sedan komma innanför dörren och inte orka mer. Vart jag än går känns det alltid som att någon fattas. Som att det är någon jag saknar. Och när jag sätter på de finaste låtarna, kryper ner under täcket och håller för munnen för att ingen ska höra att jag gråter, tänker jag att jag inte orkar vara duktig och ambitiös längre. Jag vill strunta i allt, bara slippa gå upp på morgonen. Om det bara vore så enkelt.